I december 2018 hade den nya SVT-serien “36 dagar på gatan” premiär och den fick stor uppmärksamhet. Den svenske fotografen Christoffer Hjalmarsson skildrar i 6 avsnitt det hårda livet som hemlös och de olika människor han mötte under experimentets gång.
På samma villkor
Hjalmarsson ville helt enkelt skaffa sig en så tydlig bild som möjligt om hur de hemlösa verkligen lever. För att kunna göra detta var han själv tvungen att leva under samma förhållanden som de hemlösa på Stockholms gator. I verkligheten lever han ett privilegierat samboliv med både bostad och arbete. Under 36 kalla dygn befann han sig på gatan med endast en filmkamera på fickan. Utan mat, pengar eller sovplats skulle han försöka ge en rättvis bild av hur ett liv i total utsatthet ser ut.
Kamp för överlevnad
Projektet blev svårare än Hjalmarsson från början hade tänkt sig och han var nära att ge upp, men fullföljde. Det svåraste var att hitta en skyddad sovplats, att klara av kylan samt att inte kunna kontakta sina anhöriga. Som fotograf i krigshärjade länder som Irak, Syrien och Afghanistan var han dock van att utsätta sig för olika typer av faror. Kanske var det kampen för överlevnad som förvånade mest, samt att många av de hemlösa valde bort att sova på härbärgen av en reell rädsla att bli mördade, rånade eller utsatta för någon form av våld.
Hemlösas situation<
/h2>
Dokumentärserien syftar till att synliggöra de människor som döljer sig bakom hemlösheten och belysa deras situation. De socialt utsatta som filmades var positivt inställa till att någon ville lyssna på deras berättelser och se deras verklighet. Deras liv pågår mitt ibland alla andras, men människor vill inte lyfta blicken och se dem. Serien vill visa hur lätt det är för vanliga människor att hamna i en sådan här situation.
Bland de hemlösa i Stockholm finns alkoholister, missbrukare, pensionärer, papperslösa och en del unga afghaner. Bland annat får man en inblick i Bamses liv som består av att tigga utanför Åhléns, dricka för mycket och få ihop pengar till öl och cigaretter. Det unga paret Bim och Daniel spenderar sina dagar med att jaga pengar till sina droger som de injicerar i källare och på toaletter. Pensionären Micke har levt i över trettio år på gatan och visar Hjalmarsson säkra ställen att sova på. Plötsligt får dessa anonyma och osynliga människor ansikten.
Stockholms bostadsgaranti
Efter att dokumentären visats riktar Hjalmarsson stark kritik mot Stockholms bostadsgaranti och menar att den endast fungerar i teorin, men i praktiken är den värdelös. De härbärgen som erbjuds är fulla av missbrukare som inte vet vad de gör när de har tagit droger och som kan bli våldsamma. Dessutom är det stödet till de som får provlägenheter bristfälligt. Det är alldeles för lätt att hamna på gatan igen där tryggheten och gemenskapen bland andra hemlösa finns.