Det kan vara lätt att tänka att en person är hemlös för att hen är lat och arbetsskygg. Man kanske tänker att personen i fråga borde kunna skaffa sig ett jobb precis som alla andra. Kanske det får en att känna mindre sympati. Kanske är det skönt att slippa känna att man borde hjälpa personen. Att personen har det yttersta ansvaret för sitt eget liv och att det inte är ens eget problem. För visst är det väl så?
Frågan är mer komplex än så. Man vet aldrig vad en person har gått igenom. Livet kan, som alla vet, vara otroligt orättvist. Det måste vara otroligt få människor som väljer ett liv i hemlöshet och armod när man lika gärna kan ta ett enkelt jobb och få in tillräckligt med pengar för att åtminstone ha tak över huvudet. Snarare är det sannolikt att dessa personer lider av någon form av svårighet. Psykiska, psykologiska eller fysiska sådana. Här kan man läsa om situationen i Sverige.
Kanske var personen du ser framför dig en gång en god medborgare som jobbade hårt och bidrog till försörjningen av sin familj och betalade skatt. Vem vet vad livet kan ha gjort mot honom eller henne. Kanske förlorade hen hela sin familj helt plötsligt i en olycka. Kanske var trycket från detta så hårt att personen fick en psykos som sedan aldrig riktigt ville försvinna. Kanske började personen självmedicinera med alkohol och droger för att försöka överleva. Kanske fastnade hen i ett missbruk av detta. Det kan vi inte veta, om vi inte frågar, vilket vi kanske inte vågar, om personen inte riktigt är vid sina sinnens fulla bruk.
Ska man då tycka synd om en sådan person? Det finns ju så många, kanske man tänker. Man kan tycka att ens “omtanke” inte borde sträcka sig så långt att man gör personen en björntjänst. Det gäller att hjälpen inte gör så att personen blir fast i sina svårigheter. Det är viktigt att personen får känna att hen har makten att styra över sitt eget liv, att hen kan bryta sig ur hemlöshetens bojor och bygga ett eget liv. Ett nytt och starkt fundament som hen kan stå på.
För hemlösa är precis lika mycket människor som oss som inte är hemlösa. De lider av samma åkommor, fast kanske i olika utsträckning. De får halsbränna, vilket med fördel behandlas med losec både för dem och för oss. Huvudvärk. Pollenallergi. Allt. Det gäller att fokusera på likheterna med andra människor, snarare än det som skiljer människor åt. Det är så vi närmar oss varandra och kan hjälpa varandra att stå på egna ben. För det är det finaste som finns. När en människa lär sig att hen kan ta hand om sig själv. Att hen har makten att styra sitt eget liv och har möjlighet att bli något bra.