Dokumentärfilmen Living In Tents från 2018 skildrar livet i ett tältläger vid floden Mississippi i USA. Filmskaparen Paul Crane upptäckte lägret i hemstaden St. Lous redan 2011 och blev nyfiken på människorna som bodde där. Samtidigt var flytten till New York och för att studera film nära förestående. Crane glömde dock inte tältlägret och minnet skulle komma att bli viktigt.
En verklighetsskildring
Paul Crane lärde känna människorna som bodde i lägret och ville göra en film om deras situation. Invånarna var positivt inställda och individuella berättelser började fylla sidorna i Cranes anteckningsblock. Han tänkte spendera några dagar i lägret, men insåg snart att han behövde flytta dit. Resultatet blev veckolånga besök i lägret för att få en klar och rättvis bild av hur människorna levde, hur de hade hamnat där, vad de gjorde om dagarna och det han upptäckte blev kärnan i en film om utanförskap i USA.
Gemenskap och solidaritet
Den främsta upptäckten i tältlägret var hur individen och kollektivet samverkade och hur människorna tillsammans skapade ett liv i acceptans, gemenskap och solidaritet. Det fanns alla möjliga olika sorters människor med vitt skilda bakgr
under, men oavsett ras och religion skapade de alla en känsla av att alla var välkomna. Hemlösheten, utsattheten och den övriga världens inställning till de här människorna resulterade i att de skapade en stad i staden. Det här lägret blev deras hem och gemensamt för alla var att de föredrog tältlägret framför härbärgen och andra tillfälliga lösningar för hemlösa. Filmen skildrar också frivilliga som deltar med mat, kläder och vänskap.
Att det tog några år att få ihop materialet berodde på att filmskaparen utbildade sig under tiden. Det visade sig vara till projektets fördel att kunna göra tillbakablickar över de år som gått. Det har gjorts en hel del kortare och längre dokumentärer över hur hemlösa och utsatta människor lever i USA, men här finns tankar om att systemen behöver förändras istället för människorna.
Situationen skiljer sig från hur det ser ut i Sverige, men det finns också en hel del skrämmande likheter. Problematiken får inte sopas under mattan, men det händer allt för ofta. Människor vill inte se eller låtsas om det som existerar utanför det normala, men det finns mitt ibland oss. Dokumentärskildringar som denna visar att alla vill få vara en del av samhället, och när samhället sviker skapar man en egen kåkstad.